DILEMMAT

Haha, jag har verkligen det största (minsta...) i-landsproblemet någonsin just nu. Instagram. Bloggen. Vad ska innehålla vad? 
Jag har länge velat ha min Instagram till att dela med mig av mig och jag är mer än bara träning, fitness och yadayada. Det vill jag ju visa, såklart. Så det kommer jag göra och hoppas på att ni som följer mig kommer att tycka om det också - såklart. Lite träning, lite kost, lite mode och lite...livet. Bloggen kommer att få vara en blandning likaså, med lite mer text än på Instagram såklart. Tror det kan bli bra! Här får jag mer uttrymme till mer personliga inlägg, mer träningsinlägg med förklaringar och upplägg och allt däremellan. Detta blir säkert grymt!
 
Och jag måste också få tacka er för alla ord om mitt senaste inlägg. Det är ingen underdrift med att jag fått 1-2 meddelanden om dagen, där ni lider av samma sjukdom eller liknande. Det värmer så mycket att så många bryr sig och delar upplevelser och erfarenheter. Ni släpper in mig på er resa också, vilket jag verkligen uppskattar. Det behöver inte handla om hypotyreos utan om vad som helst, det värmer lika mycket. 
 
 
 
 
 



VARFÖR MÅR JAG SOM JAG MÅR?

(Not gonna translate this into English since the post is too long, feel free to use Google Translate. Promise that I'll translate my other posts though.)
 
Efter mycket om och men, så har jag bestämt mig för att skriva det här inlägget. Anledningen till att det inte varit en självklarthet för mig är pågrund av att vissa saker är bättre att hålla personligt. Inte för att jag känner att jag inte vill öppna mig för er, för tro mig, det är något av det viktigaste för mig - att ni ska känna att jag inte lämnar ute er eller blir opersonligt. Men - förra gången jag öppnade upp mig om detta ämnet (då på Instagram) fick jag otroligt mycket skit...Majoriteten av kommentarerna bestod av folk som berättade hur jag skulle leva mitt liv, vad jag gör för fel och att jag egentligen inte alls är sjuk - utan att det sitter i mitt huvud, att jag är lat eller något annat trams. Jag menar verkligen inte att jag sökte efter medlidande kommentarer, utan jag ville bara förklara hur läget såg ut då ämnet i sig är viktigt och rätt "undanskuffat", samt att många undrade varför jag inte mådde bra - något som syntes och märktes på mig. 
 
Så, nu ska ni få veta. Höra min förklaring, på vad som faktiskt hänt. 

 
 
Allt började (ungefär) under sommaren 2016. Förmodligen redan innan det, men jag hade inte reagerade på symptomen innan - och så var symptomen inte många eller särskilt påtagliga i början. 
Min träning började kännas trög. Kontakten som man eftersträvar kom aldrig, inte heller trycket i musklerna och det kändes lite som att kroppen stängde av så fort jag greppade en vikt. Extremt frustrerande för någon som är så passionerad för sin träning, som alltid längtar till gymmet och fått så mycket glädje där. Däremot visste jag att dåliga perioder varvades med dem bra perioderna, så jag tänkte nog mest bara att jag hade kommit ner i en liten svacka som skulle vända när som helst. 
 
Jag slutade inte träna, utan försökte bara jobba mig igenom min "dåliga period". Trots att jag inte ändrat min kost eller träning så ökade jag bara i vikt, vecka efter vecka, kilo efter kilo. (OBS! Att gå upp i vikt är inget dåligt, men jag hade hittat min trivselvikt och behövde inte gå upp mer i vikt utan kände mig otroligt bekväm i min kropp.) I början reflekterade jag inte över detta heller, men när det inte tog stopp och jag började undra vems kropp jag såg i spegeln - då började jag undra vad som hände i kroppen och sökte hjälp. Jag hade läst på en hel del om hypotyroes och misstänkte att jag kanske led av just den diagnosen. Detta var under Augusti månad, år 2016. 
 
Läkarna såg att jag hade ett litet underskott av sköldkörtelhormon, men viftade bort det genom att säga att "jag kunde ha en infektion någonstans i kroppen". Det dem antydde var alltså att mitt underskott på proverna inte behövde betyda att något var fel med sköldkörteln. Tyvärr litade jag ju blint på läkarna, trots mina symptom och började tro att jag kanske inbillade mig allt trots allt...Det ända jag inte förstod var min ständiga viktuppgång trots min träningsrutin och mitt underskott av kalorier. För man kan inte inbilla sig en sjukdom och gå upp i vikt av sin placebo. 
 
Min vikt fortsatte att öka och fler symptom uppkom. Nu, några månader senare, kunde jag checka av allt ifrån minnessvårigheter, hjärndimma, håravfall, frusenhet och svettningar i vågor, ännu sämre prestation på gymmet, ingen aptit och en hel radda av andra symptom. Vilket inte alls är konstigt, då sköldkörteln styr i princip varje cell i kroppen. Funkar inte den, då funkar inget. 
 
Jag sökte hjälp igen. Fick ingen hjälp. Såklart. Så länge min menstruation var normal, så skulle jag inte oroa mig om hypotyreos sa min dåvarande läkare. Tror aldrig att jag har blivit så ledsen av att få "bra" provsvar. Jag ville ju bara att någon läkare skulle förstå mig, lyssna på mina symptom och ge mig levaxin (medicin mot underfunktion i sköldkörteln.) istället för att stirra sig blint på provsvar. 
 
För någon månad sedan sökte jag en tredje gång och tänkte verkligen att det är "tredje gången gillt". Nu hade jag symptom nog att räkna upp på båda mina händer och var bombsäker på att något var fel med sköldkörteln. Bör tillägga att min mens var utebliven nu. Mina prover visade ännu en gång att jag inte producerade tillräckligt med sköldkörtelnhormom och jag kände mig så glad, haha. 
 
Sedan en vecka tillbaka har jag ätit Levaxin (medicinen man får mot hypotyreos) och det är fortfarande för kort tid för att jag ska kunna känna någon markant skillnad. Men jag har iallafall börjat min resa tillbaka, vilket känns fantastiskt bra. 
Att känna att ens egen kropp går emot en, att man ständigt ökar i vikt så pass mycket att man inte känner igen sin egen kropp i spegeln är hemskt. Att träningen, det bästa jag har, känns som en plåga för kroppen snarare än något som kroppen tackar en för - är inget jag önskar på min värsta fiende. Fyfan, vilken resa det har varit från att jag började må dåligt för snart 1,5 år sedan. Resan är inte över här, men nu är jag iallafall påväg mot att få mitt liv tillbaka. Tablett för tablett, haha.*
 
*Ska tillägga att jag ändrat om kosten något sedan jag fick min diagnos fastställd. Jag äter fortfarande ren och bra mat, men utesluter så mycket rött kött jag bara kan, samt gluten och mejerier till stor del. Detta är inga dåliga livsmedel annars, absolut inte, men dessa kan vara dåliga för min sköldkörtel och jag vill ge den all chans till att läka. Så, jag förlitar mig inte bara på medicinen utan gör allt i min makt för att hjälpa sköldkörteln på andra sätt också. 
 
 

 
 



FRIDAY 170908

 
Hallåj vänner! 
 
Fredag igen och det är en något trött Moa som checkar in här idag. Får jag göra en vild gissning så kan det bero på det faktum att jag inte stängde mina små blå förrens 04.30 inatt (imorse?). En slappdag var exakt det min kropp behövde och en slappdag är precis det jag haft. Har fotat konstant hela dagen men klart som f*n så blir inte en enda bild bra - ett bevis på att man inte ska hålla på med en massa grejer när man bara behöver sova haha! Så soffläge med min favoritbok skriven av min favoritperson var en av mina bättre idéer idag faktiskt. 
 
Förutom mina utbrott med kameran så såg vi äntligen "livet efter dig", som jag och mamma velat göra sedan filmen kom ut. Trots det har vi aldrig tagit tag i saken och faktiskt sett den haha... Är jag känslokallast i världen eller var den inte särskilt sorglig? Förväntade mig något mycket värre. 
Nu ska vi här hemma njuta av fredagskvällen framför tvn med räkor och vitlöksbröd, min favorit.